ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

"Föreställ dig en anka i en damm med stilla vatten. Ankan tar sig framåt så harmoniskt och fridfullt, den utstrålar ett lugn. Men... Vad ingen anar är att under ytan paddlar ankans fötter JÄTTESNABBT! Gör som Ankan, Johanna!"

 

Jag fick rådet av en kollega, för många år sedan, då jag just hade börjat jobba som bartender. Sedan dess har jag kört ankmodellen flitigt genom åren, bland annat under mina olika anställningar, under framträdanden och under tentor och dylikt. 

 

Säkert har det varit bra ibland, att kunna vara cool på ytan fast stress och nervositet bubblar inuti. Säkert har det varit en bidragande faktor till att jag klarat av jobbiga och stressande situationer. Visst.

 

Men. För mycket av the Duck Theory, eller Ankmodellen är inte bra. Jag blir mer och mer övertygad om att påklistrade leenden och hypade "det går bra!!!" (fastän det inte alls gör det) inte är hälsosamt någonstans. Jag tror snarare att det leder till en ökad inneboende stress. Att aldrig FÅ vara stressad, eller påverkad av det som händer omkring en, det känns inte sunt! Jag menar, vi är ju inga robotar (eller ankor!) eller hur?

 

Självklart krävs det i de flesta arbeten att man klarar av att hantera stressiga situationer, men jag menar bara att jag tycker att det är fel att aldrig få visa hur man känner. Att aldrig tillåta sig att vara människa.

 

Jag har nog aldrig varit särskilt stresstålig och kanske var det därför jag anammade Ankmodellen när jag fick den presenterad för mig. Jag låtsas fortfarande vara en anka ibland, rätt ofta till och med. Framförallt inför patienter: där måste jag ju vara den som är lugn och stark. Kanske inför chefen också (jag vill ju så gärna vara "duktig", men egentligen tror jag att hon skulle gilla mig ändå, hon är faktiskt en bra person...men chef).

 

Med mina kollegor är jag dock mer Johanna än anka. När jag känner mig stressad kan jag ge uttryck för det och jag känner att de kan göra det samma inför mig. Det känns skönt. 

 

Och det är skönt att slippa vara anka.