ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Onödigt med kommentarer om utseende

Kategori: Allmänt, Hälsa, Personligt

Läste Frida Boisens krönika och blev påmind om hur känslig jag som yngre var (och till viss del fortfarande är) för de där kommentarerna om ens utseende: "vad smal du har blivit - du var ju så knubbig förut!", "du har din pappas haka: en liten dubbelhaka", "du har gått upp i vikt va, det syns på låren", "vad är det för utslag du har i ansiktet, är det acne?" osv osv osv. Värst var det mellan förpuberteten och fram till mitten av 20-årsåldern.
 
Det var - och är - hemskt att bli granskad på det där sättet, synad i varje söm. Mina egna tankar om mitt utseende var tillräckligt jobbiga utan att behöva bli utsatt för dessa påträngande frågor och kommentarer. Inte blev komplexen mindre av att hela ens uppenbarelse granskades under lupp liksom...
 
Jag anser att det är onödigt att kommentera någon annans utseende, även om kommentaren är vänligt menad. Naturligtvis så menar jag inte att en aldrig ska kunna berömma någons utseende (när min bästa vän gifte sig i somras sa jag självklart till henne att hon var vacker) MEN däremot är jag allergisk emot "hälsningsfraser" kvinnor emellan där det alltid ska kommenteras hur fiiiiiiiiiiiiiiiin eller snygg den andra är. Det blir inflation i de där kommentarerna tycker jag. De upprepas nästan tvångsmässigt och känns urvattnade, samtidigt som de cementerar att utseendet är viktigt (varför annars alltid nämna det liksom?)
 
Extra provocerad blir jag när detta meddelas till små flickor (naturligtvis även till pojkar, men mest till flickor) av säkerligen välmenande vuxna: "vad fiiiiiiiiiiiiiiiin du är idag", "vilken söt klänning!", "vilken fin prinsessa!" osv
---> utseendet är det viktigaste, och vi får vi med oss detta från tidig ålder. Det blir liksom inte så bra... Jag vill hålla för öronen och skrika när jag hör det där "vad fiiiiiiiiiiiiiiiin du är!" till var och varannan prinsessklädd unge :-(!
 
 
Jag har svårt att ta emot kommentarer och komplimanger om mitt eget utseende. Det beror visserligen lite på vad det gäller, viktkommentarer är till exempel känsligare än en kommentar om mitt hår. Håret är mindre laddat och det gör det lättare att bara säga "tack". Men exempelvis "beröm" för att jag är smal? Det väcker bara olustiga känslor och tankar: Skulle jag vara sämre om jag var större? Ska jag vara rädd för att gå upp i vikt? Varför är det så fint att vara smal överhuvudtaget? Vem bestämmer det? Varför ska min vikt kommenteras?
 
Samma sak med exempelvis kommentarer om utseendemässig ålder (bra att se ung ut?) Kommentarerna om ålder, vikt och dylikt gör mig bara osäker - definitivt inte glad!
 
Fyller utseendekommentarerna någon somhelst funktion? Vad tycker ni? Själv försöker jag undvika att kommentera andras utseende, möjligen med undantag för "vilken härlig färg på din tröja"och liknande. Hur tänker ni kring det här?
 
 
 
 

KOMMENTARER:

  • Lorena säger:
    2014-12-15 | 21:42:41

    Nej jag tycker inte de fyller en funktion alls. Vet inte vad det skulle vara. Oavsett vad jag anser om någons utseende, gör det ju ingen skillnad i dennes liv.

    Varför är det viktigt att se bra ut? Vad innebär det att se bra ut?

    Lite så tänker jag...

    Svar: Klokt!
    Johanna

  • Liselotte säger:
    2014-12-16 | 14:45:28
    Bloggadress: http://liselotte.livskick.nu

    Du vet nog redan vad jag tycker ;-)

    Bra skrivet. Och den där tröjgrejen har jag försökt lära mina döttrar för att visa skillnad på att bedöma personens fysisk och på att bedöma personens uttryckssätt: "Oj, va bra du passar i den där tröjan" kan ju tala om att någon varit bra på att välja plagg till just sin personlighet - och inte nödvändigtvis att någon varit bra på att se snygg ut... (och det öppnar dessutom upp för att berömma sådant man själv inte nödvändigtvis tycker är finast). Funkar med frisyrer/smink o.s.v. också! :-)

    Angående "Va fin och smal du är"-grejen så får jag i princip panik. Mycket beroende på min bakgrund (oj vad många "Lyllos dig som inte behöver tänka på vad du äter" jag fick under tiden det var ungefär det ENDA jag tänkte på...), men också på grund av det du påpekar: "Jaha, är jag en sämre person 5 kilo senare? Vad händer då om det blir 10 kilo?" - det blir liksom att räkna en persons värde i siffror, vilket känns som en livsfarlig väg att gå....

    Svar: Tack Liselotte. Ja, jag vet vad du tycker :-) och jag tror att vi tänker väldigt i lika i frågan. Känns bra :-). Bra att du pratar med dina döttrar om det här!
    Johanna

Kommentera inlägget här: