ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det tillhör tyvärr inte ovanligheterna att jag träffar patienter som har gått in i den där berömda väggen. De jag hittills har träffat i mitt arbete har samtliga varit kvinnor (tyvärr, vi är överrepresenterade) som varit mycket högpresterande vad gäller såväl arbete som familj och fritidsintressen. Deras bakgrunder har givetvis inte varit identiska med varandra, men jag kan se många gemensamma nämnare som även stämmer väl in med den kända kliniska bilden av diagnosen. 

 

De fysiska och psykiska symptomen som de kvinnor jag mött har berättat om är minst sagt skrämmande. Minnessvårigheter och "blackout" är mer regel än undantag, liksom en extrem trötthet och mycket nedsatt tolerans för inplanerade aktiviteter och socialt umgänge. Jag har också fått höra om fysiska symtom som återkommande magkramper och kraftiga nässelutslag i samband med stresspåslag. 

 

Utmattningsyndrom är en av mina hjärtefrågor, för rent krasst så bottnar ju tillståndet alltid i otillräcklig återhämtning. I teorin inte är det verkligen inte omöjligt att tänka förebyggande, men i praktiken är det förstås svårare. Samhället premierar ju på så många sätt det som gör att vi hamnar i just ett utmattningssyndrom. Återhämtning får noll uppmärksamhet, medan prestation i alla dess former ofta verkar vara det enda som betyder något.

 

Att hämta sig från utmattningssyndrom är ingen barnlek. Vanligen tar det åratal och det krävs mycket hjälp för att bli bättre. Vägen är lång och krokig och att återhämta sig fullt vet jag inte ens om det går. Jag är medveten om att det här inlägget har en pessimistisk ton, men jag vill poängtera hur allvarligt utmattningsyndrom faktiskt är.

 

Med detta sagt vill jag avsluta med att lyfta fram en doktorsavhandling från 2011 där psykologen Agneta Sandström presenterar resultat som visar att utmattningssyndrom kan ge verkliga hjärnskador. Allvarligt om något... Avhandlingen är läsvärd trots att den har några år på nacken. Länk hittar du här.