Lucka 4 i Återhämtningskalendern är en gästblogg av vår egen Livskick-Liselotte som älskar böcker och läsning och även ser det som sin främsta källa till återhämtning. Och nu lämnar jag ordet till Liselotte: Jag minns resan upp till sommarstugan. Ja alltså, jag minns hundratals sådana resor, till det där stället på jorden där jag helt automatiskt går ner i varv och hamnar i ett tillstånd av fullkomlig avkoppling. Men jag minns en på ett särskilt sätt: den där jag, i höjd med Köping, insåg att jag läste tillräckligt snabbt för att hinna med skyltarna längs vägen (trots att morfar inte underskred några hastighetsangivelser). Innan det minns jag inte hur det var – jag minns inte ett liv utan läsande. Jag läste kaptielböcker innan jag började skolan, och fortsatte varje ledig stund under skolåren. På grund av mina goda betyg trodde folk att jag läste läxor på fritiden – och förstod inte att mina goda betyg var (till stor del) på grund av mitt läsande. Helt utan ansträgning; snarare tvärtom – helt igenom avkopplande. För –  i likhet med sommarstugan – har läsning  alltid varit min ultimata återhämtningsplats. En värld – världar – dit jag alltid (eller i alla fall sedan den där gången bokstäverna började gå ihop tillräcklig snabbt) kunnat fly stress, press och jobbiga tankar. Böcker har hjälpt mig genom mina tyngsta stunder, och glatt mig extra genom glada tider. Jag har alltid minst en bok pågående, och så snart vardagen, känslorna eller världen runtom mig börjar snurra lite för snabbt, finns bokstäverna; berättandet; fantasin där. I år stannar siffran kring 80 (mer än sedan jag fyllde 30, mycket mindre än åren 6-29). Jag tänker inte dela med mig av allt, så fokus blir – bloggen till ära – på olika aspekter av återhämtning. Årets mest avkopplande: Riktigt bra litteratur blir aldrig helt avkopplande, eftersom jag går igång alldeles för mycket på finurliga formuleringar, komplexa karaktärer och snygga storylines. Samtidigt kan ju aldrig rent dålig litteratur ge avkoppling – får då stör jag mig alldeles för mycket på simpelt språk, platta personligheter och tröttsamma tvister… Så denna kategori måste avsättas till lättsamma, lyckliga historier, där författaren fortfarande får till grunderna. I år går priset till romcomen Here’s Looking at You. Jag läser sällan romantik numera, så det var en mysig variation! Årets mest snabblästa: Är alltid en deckare. Sådana läser jag nämligen ofta som ren underhållning, och kan därför avsätta en lördag/en helg åt och sträckläsa. Sara Lövestams båda bidrag (Sanning med modifikation och Önska kostar ingenting) i denna genre gick snabbt, lätt – och samtidigt (vilket inte är självklart) njutbart. Årets kortaste bok: En skulle ju kunna tro att detta och ovan är samma sak, men är en van läsare vet en att antalet sidor kan ha ganska lite att göra med hur lång tid dessa sidor tar att läsa; dels på grund av hur många ord författaren tryckt in, såklart, men också på grund av bokens tempo. I år har jag läst ovanligt många korta böcker (kring 150 sidor i e-format). Jag gissar ändå att Avd. för grubblerier vinner denna kategori. Årets mest stressade karaktär: Alltså, jag blir stressad bara av nämna den här snubben, men Erhard vinner kategorin stort: maken till irrationell person, som utför absurda gärningar och hanterar tid och tankar helt galet ineffektivt, har jag nog aldrig stött på. Jag läste – den alldeles för långa – boken med stigande irritation och obehag. Att Eremiten har vunnit priser för årets deckare är obegripligt! Årets mest avkopplade karaktär: Den israeliska polisen Avraham har (särskilt för genren!) härligt lugn och logisk syn på tillvaron (trots att han – också okaraktäristiskt för genren – ofta har fel!) Även domaren Fiona kändes trevlig och gav mig lugna vibbar. Årets sömnpiller: Förra året var det den poetiska En av oss sover (passande nog!) som vaggade mig till sömn ungefär varje gång jag läst en och en halv sida. I år var det istället den snåriga What Maisie Knew – på 1800-tals engelska – som fick mig att tappa mobilen i sängen av ren utmattning. Årets slöseri-med-tid: I vanliga fall faller denna kategori till alla de där svenska dussindeckarna som jag vet att jag tycker är kasst skrivna och överdrivet berättande, men som jag får för mig är ”lätt och lugn läsning” tillsammans med en stor godispåse. (Precis som med känslan när man grävt lite för länge, och långt ner, i sagda påse lämnar de bara en känsla av ”gud så onödigt” . Det, och lätt illamående.) Men i år övertrumfas det faktiskt av en hel annan typ av bok. En rätt bra bok, allmänbildande och snyggt skriven. Livläkarens besök av P.O.Enquist. Varför? Jo, jag insåg, när jag läst ut den, att jag faktiskt redan läst den en gång. Litteraturvärlden är för stor för att lägga tid på samma böcker fler gånger. Fail.  Årets bästa fantasiflykt: Att fly sina problem är kanske inget jag direkt rekommenderar, men i återhämtningssyfte går det faktiskt alldeles utmärkt att fly verkligheten för en stund! I denna kategori skulle en kunna tänka sig några Harry Potter-lika sagor eller Sagan om Ringen-världar…Men i år har jag faktiskt flytt verkligheten – så där ”befinna sig någonannastans”:igt – bäst med två stycke dystopier. Först in i YA-romanen How I Live Now och sedan i Åsa Avics debut Isola. Den senare bara räknar jag med blir film, så som den spelades upp i mitt huvud! (Om du ändå tänker mer magisk realism för fantasibiten får jag nämna En saga om tidens flykt – annorlunda!) Årets perspektiv: Ibland är en stressad, trött, ledsen och tycker att livet är skit. Ibland tycker jag att en ska unna sig att tycka riktigt synd om sig själv (det är då en plockar fram de där dussindeckarna och godispåsen!). Men ibland behöver en istället skaffa sig perspektiv; perspektiv på sina egna känslor; perspektiv på sitt eget liv; perspektiv på tiden vi lever i. I år har jag, ganska slumpmässigt, läst en hel del böcker med världskrigen som tema. Allt från Atkinsons livsepos A God in Ruins, till Annika Thors historieskrivande Om inte nu så när till Anna Lihammers socialrealistiska deckare Än skyddar natten och Medan mörkret faller. Det är – trots att jag genom åren läst många böcker om samma tidsperiod - fortfarande galet drabbande att inse vad som försegick i Europa för bara några generationer sedan! Lika drabbande, och kanske mer insiktsfullt, har det varit att läsa om mindre kända krig, som det tjejenska i Definitionen av liv och det nigerianska i Fiskarmännen (där den förstnämnda var klart starkast). Det går aldrig att helt förstå hur det är att leva under krig – men det kan ge perspektiv. Årets pulshöjare: Snabba thrillers, blodiga deckare och skräckartade dystopier eller spökhistorier har jag nog läst för många för att hesta upp mig över (Färjan var till exempel rätt avkopplande, om än lite småäckligt, att läsa). Istället var det den psykologiska tortyren som Gå sönder, Gå hel som sköt upp hjärtat i halsgropen. Rekommenderas INTE för återhämtning, och (även om jag inte gillar att kategorisera folk utifrån detta) absolut inte om du råkar vara mamma…  Årets avsedda för ren återhämtning: Som du säkert förstått redan: det är deckare. Men inte vilka som helst (se ”Årets mest avkopplande”), och gärna utan någon ”startsträcka” för att lära känna karaktärerna. Entré: gamla trotjänare som hängt med sedan tonåren – deckarserier som pågått i åratal och huvudpersoner vars bakgrund jag kan, språk och upplägg jag känner igen. När jag plockade upp t.ex. Eldjägarna eller, Offline och The Wrong Side of Goodbye var det alltså med avsikt att bara andas och läsa.  Årets behov-av-återhämtning-efteråt: Vissa böcker är tunglästa (som Ett liv för lite ) - men då blir jag ofta sugen på något enklare efteråt. Vissa böcker är överlastade av känslor (som En Marialegend) – men då går det att vända sig till medvetet lättare ämnen. Vissa böcker är tråk-dåliga (som Du) – men då blir tröskeln för ”okej” lägre inför nästa läsning. Mest läs-återhämtning kräver jag nog efter en allmänt stor läsupplevelse. I år läste jag två stora favoriter: Kate Atkinson och Liv Ullman – efter sådana böcker är det alltid lite svårt att gå vidare! (tur att det finns annat att läsa: som Livskick!) Årets bästa: Men återhämtning sa vi! INTE en-av-de-mest-stressande-frågorna-någonsin! Jag menar, har du hört den där om ”som att välja mellan sina barn”…? (fast jag har bara två, inte 80!) Men okej, utöver ovan nämnda redan-favoriter Atkinson och Ullman, samt andra positivt beskrivna, bör här nämnas (utan inbördes ordning!): Girls, Störst av allt och Björnstad. För övrigt så kan barn-liknelsen realiseras i en annan slags ”Årets bästa”: nämligen det faktum att jag numera har två barn som upptäckt läsglädjen! Okej, 7-åringen knorrar så fort hon inte tycker att hon läser perfekt nog, och 12-åringen läser nog ärligt talat mest för att jag och hennes far, lagom till första terminen i 6:an, drog upp det där med läsningens inverkan på skolbetyg… Men ändå: det är härligt att gå förbi två flickrum och mötas av bokryggar! Hoppas att du också haft ett fint, avkopplande och återhämtande läsår (oavsett om du läst ett enda litet blogginlägg eller 200 långa romaner)! //Liselotte PS. Sugen på att läsa mer om böcker av Liselotte? Se dessa blogginlägg, eller hashtaggen #liselotteläser på Instagram. DS