ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det är morgon och jag kör min vanliga morgonrutin som består av att mata mitt barn (tutte!) samtidigt som jag själv äter frukost (ostmackor med gurka, yoghurt och müsli och en stor kopp té) och tittar på morgon-tv. Just denna dag medverkar en känd "kostrådgivare" i programmet och hon berättar om hur du kan "kickstarta" det nya året på tre olika sätt. 5:2-dieten, LCHF och GI visar sig vara de tre valmöjligheterna och först tror jag nästan inte det jag ser och hör - det känns ju bara så extremt klichéartat! När jag inser att rekommendationen om att "banta in det nya året" är på fullaste allvar och inte ett dåligt skämt känner jag dock hur den välbekanta känslan av raseri börjar sprida sig i kroppen. Och jag ställs inför valen att:

...För så går det ofta för dem som vill prata om sådant som jag tycker är viktigt, exempelvis hur vi kan förebygga ätstörningar. När man vill prata om sådant så avfärdas man ofta med argument som att fetma minsann är ett mycket större problem (som om en person med fetma inte skulle kunna ha en ätstörning? Det om något tyder på okunskap!) och anklagas även ofta för att vara avundsjuk på dem som klarar att gå på diet och som "bara vill vara hälsosamma"... Ibland är det kanske bäst att vara en gås, men i vissa fall kan jag bara inte. Inte när ovetenskaplig diet-dynga sänds i TV (sprids i tidningar, sociala medier - ja överallt!) Och nu för tiden så blir jag arg inte bara för egen del utan även specifikt å en annan individs vägnar. Tanken på att mitt barn mest troligt kommer att exponeras för sådan här skit i framtiden och att det kommer att påverka henne negativt gör mig heligt förbannad. Just därför tänker jag fortsätter ropa ut: "Sluta göra folk rädda för mat!" och "ätstörningar är visst ett problem!".

 

Bild: pixabay.com/