Om varför dieter inte är något för mig
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Personligt
Varför ”dietande” inte är något för mig:
- Mat är mer än mat och mat kan inte separeras från livet (som blir så mycket tristare utan god mat)
- Det är triggande, stor risk för återfall för den som haft en ätstörning
- Noll intresse
- Det är menlöst
- Det är tråkigt
- Det finns oändligt med viktigare saker att ägna sig åt
Det är frihet att kunna äta allt utan ångest, att kunna äta samma mat som mina barn och min man, att kunna spontan-luncha med en kompis osv. Inget kan få mig att välja bort den friheten - och varför skulle jag? Finns inga anledningar för mig att plocka bort något ur min kost då jag ju inte har några födoämnesallergier. Jag har kommit till en punkt där jag är trygg med att ett allsidigt ätande är det mest hälsosamma både för kroppen och det mentala.
Att jag någonsin började laborera med maten och därför fastnade i åratal av restriktivt ätande är nog det jag ångrar mest i mitt liv. Bantning är det vanligaste sättet att få en ätstörning och det är också (bland annat) därför jag ständigt är på krigsstigen mot bantningsindustrin, alla sk ”hälsobloggar” med tveksamma budskap mfl.
PS. Råkade* komma in på en av de värsta LCHF-bloggarnas sida och såg bloggägaren påstå att ”keto är för alla”. Dra åt pipsvängen (eller nåt värre) säger jag 👎 På hennes jävla diet så hade jag väl typ inte överlevt den här magsjukan jag nyss genomgått eftersom varken blåbärssoppa, smörgåsrån eller vätskeersättning lär vara tillåtet 😂
*Nej, jag råkade inte, ibland läser jag frivilligt för att jag gillar att bli arg 😏
