ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Pratade häromdagen med en vän som nyligen gått ut med att hon drabbats av ett återfall i sin ätstörning. På grund av att (ofrivilligt) ha tappat i vikt (viktnedgång i sig är en vanlig mekanism för hur en ätstörning kan triggas) har ätstörningen fått nytt bränsle och nu jobbar hon aktivt för att komma på banan med maten igen. 

 

Blev så stolt när jag läste hennes ärliga ord om det här, tycker att det är både starkt och klokt att gå ut med det. För det första så blir att prata om det en slags försäkran för att undvika att falla djupare (att omgivningen vet om problemen gör det mycket svårare för ätstörningen att få fäste). För det andra så kan det få andra drabbade att släppa skammen (för kring ätstörningar och återfall i ätstörningar finns skamkänslor, tro mig) och ta emot hjälp. För det tredje signalerar det att inget är ”kört” på grund av en dipp: Det går att komma igen!

 

Att tala ut är snarare ett friskhetstecken än något annat och jag är övertygad om att personen i fråga kommer att fixa det här galant med rätt hjälp och stöd. Som sagt, blir stolt! ❤️

 

PS. Jag gillar inte liknelsen med ”nykter alkoholist” eller uttrycket: ”en gång ätstörd alltid ätstörd”, jag hävdar ju bestämt att det går att bli helt frisk! (Det GÅR!) Däremot så kan en inte radera varken sitt förflutna eller den eventuella genetiska disposition som på olika sätt gör en mer mottaglig för ätstörningar. Jag har för övrigt själv haft ett par återfall och känner igen mig i min väns beskrivning av hur det gått till; att minska på maten eller på andra sätt laborera med kosten är därför något att aktivt försöka undvika som tidigare ätstörningsdrabbad. DS.