Läsarfråga: ”Hon säger sig vara frisk, men det känns som att hon har spärrar kvar”
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Fick en tänkvärd läsarfråga/kommentar på Instagram:
”Lite fundersam på det här med ätstörningar. Har en kollega på jobbet som nästan alltid äter samma mat. Hon har lidit av ätstörningar tidigare vet jag, men säger sig vara frisk. Hon vill sällan ha när det bjuds på fika etc. Jag själv tycker att det känns som om hon har spärrar kvar. Är det så att det alltid finns en oro, även om man kan kontrollera den? Eller kan man bli helt bra på så vis att man kan äta vadsomhelst utan dåligt samvete?”
Såhär tänker jag: Jag vill inte döma någon, men av det du berättar så låter det inte som att din kollega är frisk och fri. Det går helt klart att bli frisk, men tyvärr fastnar nog rätt många sådär lite halvvägs. Att bara kunna äta en sorts mat kanske känns ”tryggt”, men blir ju väldigt begränsande och kan inte heller ses som riktigt friskt. Det går definitivt att komma längre än så! Och det skulle säkert din kollega vilja (men kanske inte vågar). Om du funderar på att prata med henne rekommenderar jag dock att du gör det när det bara är ni två i rummet. Då tror jag du har störst chans att nå fram till henne.
Den här frågan är verkligen inte helt enkel. Det kan ju finnas många anledningar, kanske helt ”friska” sådana, som gör att någon väljer att äta på ett visst sätt. På samma sätt behöver ju inte den som ibland tackar nej till fika ha någon ätstörning för det. Men, i det här fallet finns någon slags magkänsla hos frågeställaren, en känsla som säger att allt inte står riktigt rätt till med hennes kollega.
Funderade vidare över huruvida jag tycker att frågeställaren ska ta upp sin oro med den berörda kollegan och jag tycker faktiskt det! Dock får hon vara beredd på att den första reaktionen kan bli förnekelse och/eller ilska - ätstörningar är komplexa tillstånd och den drabbade tenderar ofta att försvara sin ätstörning väldigt långt. Kanske tycker många att man inte bör lägga sig i sådant här, men att våga se, våga fråga och att våga prata om ätstörningar (liksom annan psykisk ohälsa) är viktigt, tycker jag. Och det går att ta upp det ”snyggt”; i enrum, utan anklagande ton, inte tjata osv.
Under många år kom jag undan med mina egna ätstörda beteenden och det enda jag fick höra var att jag hade så ”bra karaktär” och var så ”duktig” som undvek ditten och datten. Tänk om någon tagit mig i enrum och uttryckt lite oro istället. Ätstörningar är ju liksom överjävliga tillstånd som bara förstör - inga hälsokurer eller karaktärsdrag.
