ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det dök upp en läsarfråga som berörde ett ämne jag länge tänkt skriva något om:

”Hunger och mättnad. Hur har det sett ut för dig genom åren och hur fungerar det idag?”

När det var som värst med ätstörningen så var jag i en ständig hunger-dimma där jag hade svårt att tänka på något annat än mat. Planerade konstant för nästa gång jag skulle äta samtidigt som ångesten efter varje måltid var given; aldrig nöjd och magen kändes alltid svullen och spänd, vilket ätstörningen tolkade som viktuppgång. Helt felaktigt såklart. Snarare handlade det om att en mekanisk mättnad, orsakad av för mycket fiber och vätska, aldrig kan ge en nöjd kropp - bara utfyllnad! (Den svullna magen berodde dessutom på brister av olika slag och en vätskebalans som var helt bananas). Till slut började jag hetsäta några gånger i veckan. Inget konstigt med det; bara ett naturligt skeende när kroppen har svultit länge nog, men i mitt huvud blev det ju snarare att jag var extremt glupsk som ”bara tänkte på mat” och blivit ”svag” nog att ge efter.

Ovanstående exempel är som sagt från tiden när det var som värst. Men även långt efter det så satte jag mig över hunger- och mättnadskänslor; jag bestämde i förväg hur mycket jag skulle äta, det var bara tillåtet att äta sig ”mätt” på vissa saker vissa dagar osv. På ”ätardagarna” (tillfällen då jag tillät mig att äta av det ”förbjudna”) slog det över i överätning med illamående, ont i magen och ångest som resultat.

Åren gick och jag kände att jag ville komma längre; det var dags att säga hejdå på riktigt till ätstörningen. Som ni vet är jag ju boken Mattillåtets kanske största fan och efter att jag plockat fram den igen så tog jag verkligen till mig det som stod. Bland annat läste jag om tuggandets betydelse, om att plocka ner mat från tabuhyllan och om organisk mättnad. Sakta men säkert började jag äta på ett annat sätt och successivt märkte jag att det kändes annorlunda i kroppen...

Idag lägger jag upp och tar om tills jag är mätt. Bestämmer inte på förhand hur mycket jag ska äta; räknar inga köttbullar, måttar ingen müsli osv. Hur jag vet att jag är mätt? Tja, den organiska mättnaden (motsatsen till den mekaniska) för med sig ett lugn, skulle jag säga. Jag känner mig nöjd och tillfreds när jag har ätit klart. Ofta andas jag ut litegrann; som när en slappnar av.

Varken hunger eller mättnad skrämmer mig numer. Mycket för att mat och ätande inte längre är så laddat i sig, men också för att jag kan lita på mina hunger- och mättnadskänslor. Ibland blir jag proppmätt för att jag tar mer av något jag verkligen gillar, det är ju inte direkt skönt, men jag får ingen ångest. Kan till och med ibland bli lite besviken för att jag inte orkade mer kladdkaka eller vad det nu kan vara! (Så kändes det aldrig förr när jag generellt åt för lite, då var jag som en bottenlös brunn).

Det kan absolut vara nödvändigt att ha ett matschema och ett mer styrt ätande i början, bland annat som ett sätt att få i sig det en måste (medicin!) Men sen är det nog bra att försöka lära känna sin kropp - det går att återta de basala funktionerna! Att äta efter (sanna) hunger- och mättnadskänslor är också troligen det snällaste mot kroppen; det är liksom omöjligt att veta kroppens exakta behov för dagen och ibland behöver en mer - ibland mindre.

Om en har en ätstörning som mer handlar om hetsätning (med eller utan kompensation) då? Jag vill hävda att det (åtminstone för många) funkar på precis samma sätt! För att känna sann hunger och mättnad behöver du: Äta allsidigt, äta regelbundet, äta tillräckligt och tugga det du äter. Även om det är skitsvårt (jag fattar): Testa att tugga ordentligt när du hetsäter. Vad händer?

Glömde förresten nämna (angående hur det har sett ut genom åren) att jag som barn hade 100% pålitliga hunger- och mättnadskänslor (som de allra flesta av oss). Det är verkligen något vi föds med, men när vi börjar trassla med maten på olika sätt så är det lätt hänt att de rubbas. Jag är så tacksam att kroppen trots allt fixat att återta dessa basala funktioner. Det behövs inga restriktiva dieter, eller annat krångel med maten: Hunger och mättnad är allt. 

Exempel från min ”nutid”:

1.  Sist vi var på IKEA köpte jag mig en varmkorv för att jag inte blivit mätt på lunchen hemma. Märkte att det var något som störde och när jag tuggat i mig min korv kändes allt mycket bättre. (Lyssnar på kroppens signaler!)
2. Vi fikar på en kaka som jag gjort. Den är inte så god som jag hade förväntat mig. Äter upp min bit, men tar inte mer. (Tidigare hade jag ätit tills det var slut ändå, för att jag bestämt att jag fick äta. Behöver inte ”passa på” längre. Kroppen vet att den får mat igen).
3. Äter middag här hemma. Köttfärssås och spagetti med en god sallad till. Reflekterar inte över hur många gånger jag tar om, men märker efter ett tag att jag känner mig behagligt mätt. (Automatisk mättnadskänsla). 

Tre helt normala situationer eller hur? Dock exempel på saker som tidigare var så svåra, för att inte säga omöjliga för mig. Nu, när hunger och mättnad får styra igen är det så mycket enklare.