Rörelseglädje är motsatsen till träningstvång!
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi
Tidigare har jag skrivit en del om tvångsmässig träning och att det aldrig kan vara hälsosamt. När jag efterfrågade idéer till inlägg så dök det upp önskemål på att jag skulle skriva mer om just träningstvång; om vad det innebär och hur en tar sig ur det.
Vad innebär det att ha ett träningstvång?
Den stora grejen med träningstvång skulle jag säga är att få ångest om en inte kan träna eller missar ett träningspass. Att en till exempel inte kan låta bli att träna fast en är sjuk eller skadad. Eller att en, även om energin sviktar och träningen verkligen inte känns rolig längre, ändå inte kan förmå sig att sluta eller minska.
Även om det är vanligt att träningstvång förknippas med överträning så är det själva tvångsmässigheten som är det centrala - inte hur mycket en tränar. Dock är det vanligt att träningstvång är förenat med just överträning, till exempel som vid det tillstånd som brukar kallas ortorexi. (Men naturligtvis har långt ifrån alla som tränar mycket ett träningstvång för det, kan vara viktigt att tillägga...)
Jag skulle säga att träningstvång väldigt sällan (enbart) handlar om att en tränar för att bli bra på en idrott eller få bättre träningsresultat, utan snarare i grund och botten alltid är ett beteende som en flyr in i för att dämpa ångest och reglera svåra känslor - en form av psykisk ohälsa alltså. Träningstvång är mycket vanligt förekommande vid ätstörningar där det utgör ett av de mest kända kompensatoriska beteendena. Många tränar för att ”få” äta och drar även in på maten om de inte kan träna som de brukar.
Hur gör en för att bryta träningstvånget?
Jag tror tyvärr att det är omöjligt att bryta tvånget utan att behöva stå ut med en viss ångest. Precis som vid annan exponering, till exempel att äta sådant som känns läskigt (vid en ätstörning) eller att titta på spindlar (vid spindeldobi) etc, så är det rätt om det känns lite ”fel” (skrämmande/ångestframkallande).
Men. Att stå ut i ångesten som uppstår är ingen självklarhet och att bryta med all träning är ibland otänkbart - det blir för svårt och ångestfyllt. För att komma ur tvånget är det bra att under en period sluta träna helt (obs utan att dra ner på maten!), se att inget ”farligt” händer osv, men en start måste åtminstone vara att skala ner. Om en inte klarar att vara helt utan träning (för stunden) så kan att byta aktivitet vara ett smart sätt att liksom ”börja om”. Det är till exempel kanske inte lika förknippat med tvång att dansa, eller lyfta vikter som att springa (om en gjort det mycket tidigare) och så vidare.
Men att prova en helt träningsfri period rekommenderas (du kommer att få träna igen, bara inte just nu). Att göra andra saker än träning, det vill säga använda sig av avledning är värt att prova. För den som behöver distrahera sig från träningen kan det funka oväntat bra att till exempel börja läsa ett nytt språk, lära sig spela ett instrument eller tillverka smycken. (Låter kanske banalt, men fråga pyssel-fantasterna om hur effektivt det kan vara!) Ge det en chans!
Slutligen är det svårt att komma ifrån att en nog på något sätt behöver lyssna inåt för att kunna gå till botten med orsaken till ens träningstvång. Att göra detta på egen hand kan vara svårt och någon form av vägledning; samtalsterapi (finns många olika), bildterapi och/eller någon form av kroppskännedomsträning kan betyda mycket på vägen.
När är en fri från träningstvång?
Fri från träningstvång skulle jag säga att en är när det går att missa ett pass utan att det blir ångestfyllt och när en inte ständigt oroar sig för att ”bli utan” träning. Friheten kan också visa sig i att rörelseglädjen blir större; att en ser fram emot träningen mer och har roligare när en tränar, samtidigt som en inte bryr sig så mycket om den skulle utebli. Rörelseglädje är motsatsen till träningstvång! ❤️
