ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Jag satt nyligen i ett sammanhang och lyssnade på en vuxen person som beklagade sig över att hen kände sig ”tjock och äcklig”. Det var barn närvarande och jag är så vansinnigt sur på mig själv nu för att jag fegade ur och inte sa något. Ville inte sabba stämningen, ville att det skulle fortsätta vara trevligt. Suck. Jag borde verkligen ha sagt något... För jag ska tala om för er vad som inte är trevligt: Att leva i ett samhälle som får en att koppla ihop tjock med äcklig och att en sådan jargong så ofta passerar oemotsagd samt att det här jävla kroppshatet förs vidare från generation till generation. Det är inte trevligt!

Jag har full förståelse för att det suger att känna sig ”tjock och äcklig” (att uttrycka sig så säger en hel del om hur en mår) och jag förstår att personen som sa så inte menade något illa, men vi som är vuxna måste tänka ett steg längre och inte slentrianmässigt låta den ångesten läcka ut. ”Tänk på vad som händer med mottagarna”, som Hanna Kihlander så klokt påminde om i Cissi Wallins podd Faktiskt. Vi skall inte - får inte - snacka negativt om kropp och utseende inför våra barn och unga. Även om det i sig inte utlöser en ätstörning så kan det vara en bidragande orsak. Helt säkert är att det inte tillför något positivt (eller ”trevligt”)

Tänk till:
• Vem hör det du säger?
• Hur tas det emot tror du?

Och:
• Prata om kropp, ideal och ätstörningar på ett konstruktivt sätt: Tjock är ingen känsla så vad är det egentligen du känner? Är tjock verkligen det värsta en kan vara? Vad finns det för värderingar kring kroppar i vårt samhälle och hur utmanar vi dem? Och så vidare! #prataomätstörningar