ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det slog mig nyligen hur fri jag blivit även i förhållandet till utrymmesmat*. Förr räknades det gram och godisbitar, bestämdes i förväg hur mycket/lite jag skulle äta (men slutade ändå ofta med hetsätning eller överätning). Jag var så rädd, förstår jag nu. Helt i onödan tillskrev jag utrymmesmaten nästintill magiska egenskaper, ja bara att titta eller ens tänka på den; att vilja ha den kändes hotfullt. Inte så avslappnat förhållande direkt...

Idag känner jag efter vad jag vill ha och hur mycket och jag njuter av varje tugga utan vare sig ångest eller rädsla. Vanligen äter jag inte utrymmesmat varje dag då jag är en av dem som föredrar att äta mig lite mer mätt på det när jag väl äter (att bara ta en liten chokladbit, men varje dag kommer aldrig att bli min grej). Så några - flera - gånger per vecka blir det generöst med glass, fika och godis, beroende på vad jag är sugen på. Dock har jag aldrig något förbud, vill jag ha så tar jag och det känns bara bra.

Utrymmesmat för mig är fest och kalas, en guldkant på livet som jag inte skulle vilja vara utan. Det var så skönt att sluta fred med utrymmesmaten och bara få låta den vara just precis det den ska vara: God.