ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Läser en kurs i beteendemedicin just nu och i avsnittet om Acceptance and Commitment Therapy (ACT) avhandlas hur hjärnan hela tiden ”pratar” med oss och hur lätt det är att ta det som denna ”ordmaskin” sprutar ur sig som rena sanningar. Men så är det ju faktiskt inte. Under föreläsning med Giorgio Grossi, psykoterapeut och docent i medicinsk psykologi, lyfte Giorgio flera gånger hur man istället kan använda sig av termen: ”Jag får en tanke...”

Många av oss tänker dagligen inte så snälla saker om oss själva. ”Jag är värdelös. Det är konstigt att ingen kommit på vilken enorm
bluff jag är. Egentligen klarar jag ingenting, jag har bara lurat alla...” Hårda, självkritiska tankar som garanterat inte gör något bra med oss, men som inte är så lätta att göra sig av med.

Vi ska naturligtvis inte tro allt vi tänker. Men det kan vara svårt att inte köpa det där surret rakt av när det låter så sant inom oss. Därför fastnade jag direkt när Giorgio lyfte fram ett sätt att förhålla sig till dessa tankar; nämligen att när de kritiska tankarna kommer tala om för sig själv vad det är som egentligen händer:

”Jag får en tanke som säger att jag är värdelös”

(Det skapar en betydlig distans jämfört med: ”jag är värdelös”)

Du kan själv prova vad som händer i dig, i din kropp när du tänker något i stil med det här ovan, när du har en dålig dag och fastnar i negativa tankar om dig själv. Hur känns det i kroppen? Och vad blir skillnaden om du ändrar lite i formuleringen: ”Jag får en tanke att jag...”

Jag kommer att experimentera mycket med detta relaterat till mina egna tankar, om du själv provar så dela gärna med dig ❤️