Att bryta träningstvång
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Det kom ytterligare en fråga (ni har varit flitiga med att leverera frågeställningar på sista tiden ❤️) på ett populärt tema:
”Ditt/dina bästa tips på att bryta tvångspromenader? Hur står man ut i ångesten och tankarna som kommer? Hur gör man för att inte äta mindre och kompensera pga att man inte rör sig lika mycket som sjukdomen vill? Vill verkligen komma ur detta men klarar inte av att bryta promenerandet...”
Jag har fått liknande frågor många gånger tidigare och det är inte helt lätt att svara, tyvärr. Men jag ska försöka bena upp frågan den här gången, tar det därifrån och hoppas att det ger dig något som kan vara användbart:
”Ditt/dina bästa tips på att bryta tvångspromenader?"
Våga prova en gång! När du har provat en gång så kan du klara det igen. Och då är det dessutom ofta lättare - det blir lättare med tiden!
”Hur står man ut i ångesten och tankarna som kommer?”
Här har jag skrivit ett inlägg om ångesthantering vid ätstörning, det är applicerbart även på träningstvång.
”Hur gör man för att inte äta mindre och kompensera pga att man inte rör sig lika mycket som sjukdomen vill?”
Att kompensera genom att äta mindre är en stor fallgrop. Undvik den till varje pris, det upprätthåller bara självbedrägeriet. Restriktivt ätande gör bara tvångsmässigheten värre, mycket lömskt eller hur? Men. Du är medveten om att ätstörningen kan lura dig på det sättet, det är bra. Att ha en ”allierad” kan också hjälpa för att våga gå emot ätstörningen, kanske kan du säga till någon t ex partner, vän, förälder; att du håller på att försöka minska din tvångsmässiga träning och att du samtidigt måste hålla i ätandet. Ät tillsammans med en trygg person?
”Vill verkligen komma ur detta men klarar inte av att bryta promenerandet...”
1. Du VILL komma ur det här. Du har insikt, det är första steget till förändring, om dina problem och du vill bryta det som är dåligt för dig. Det är en STOR resurs att du VILL - kom ihåg det!
2. Jo, du kan klara det (även om du misslyckats tidigare). Att du inte skulle klara det är en tankefälla från ätstörningens sida.
Lycka till! ❤️
Annika Malmstedt säger:
Jag heter Annika och jag har precis samma problem som den som har problem med att sluta med sina promenader och ångesten som kommer av det. Jag kan själv promenera 7-8 timmar om dagen, och det kommer ifrån att jag, sedan jag var 10 år, ha fått höra att det enda jag ska göra om dagarna är att motionera och träna, det är det enda rätta och det enda som gör min familj och samhället nöjd med mig. Jag ser det som att jag har drabbats av ortorexi för att göra familjen och samhället nöjd då inget annat jag någonsin har gjort har varit rätt i deras ögon. När jag har motionerat har jag fått beröm, har jag suttit still har jag blivit utskälld och kallad lat.
Idag vill jag också bryta mitt beteende och kämpar verkligen för att göra det. Nu tillåter jag mig själv att bara promenera 1,5 timmar på förmiddagen och sen hem eller till arbetsträningen eller någon annastans där jag kan sitta och läsa, handarbeta, lösa korsord eller göra något annat stillasittande. Men skrikandet i mitt huvud om att jag gör "fel, fel, fel" när jag sitter still och att jag kommer att bli utskälld och få höra att jag sviker alla, är jättejobbigt. Även om jag inser att jag inte kan fortsätta som jag har gjort hitintills, det måste få ett slut.
Vi som försöker att sluta med detta destruktiva beteende kan kanske vara ett stöd för varandra, och peppa varandra att motionera mindre. Då hade det kanske blivit mindre jobbigt.
Jag heter Annika