ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Dagens inlägg är en gästblogg av Kajsa, en vän jag lärt känna genom bloggen och som jag försökt stötta i hennes kamp mot ätstörningen. Texten här är en vädjan om tillgång till bättre ätstörningsvård där uppdaterad kunskap och individuellt bemötande finns i fokus. Läs Kajsas viktiga ord och fortsätt #prataomätstörningar:

"Efter att ha varit sjuk i ätstörningar i åtta år (med allt vad det innebär) är jag livrädd för att söka psykiatrisk vård. Rädd för att jag tror att det kommer göra mer skada än nytta. Det är så jävla fel att behöva rädd för den enda hjälpen som finns tillgänglig. Det är hemskt att man ska behöva överväga att gå under psykiskt för att få någon som helst hjälp. För det är så det känns, som att jag överväger vilket sätt jag ska lida på. Antingen lida i min ensamhet utan stöd med mat och måltider som kan bryta svälten, eller inlåst på en avdelning med strikta regler och förbud som innebär att min kropp blir starkare men mitt psyke bryts ner totalt.

Jag vet att det aldrig kommer gå att slippa ångest om man ska gå emot sina spöken, det är jag helt införstådd med. Att det är SVINJOBBIGT psykiskt att bli fri från en ätstörning är självklart. Men det psykiska krig jag får stå ut med om jag än en gång blir inlåst på allmänpsykiatrin är något helt annat. Det är ett krig man inte borde behöva oroa sig för. Ett krig som handlar om att i vården ha rätt att över huvud taget behandlas som en människa. Det är 2020, för fan. Hur kan det se ut såhär?

Hjälp ska vara något tryggt, men för mig har ”hjälp” fått en betydelse av tvång, straff och extrem fixering på siffror och mått. Det är så psykiatrin har försökt hjälpa bota mig under alla mina år som sjuk. Vad är det för jävla hjälp? Om en särskild siffra på en våg hade gjort en person med ätstörningar frisk hade det ju varit superenkelt. Absolut. Men det funkar inte så. Det är ju inte kroppen som börjar mixtra med maten. Det är inte kroppen som vill gå ner en massa kilon. Det är inte heller kroppen som vill lida. Ätstörningar är en konsekvens av att du inte tycker att du duger som du är. Inte tvärt om.

Jag har varit inlagd i flera olika omgångar. Både på LPT och av fri vilja. Men inte en enda gång känner jag att jag har möts av kunskap eller trygghet. Jag har snarare fått uppleva hur man försöker ta bort symptomen utan att bry sig om orsaken. Som att man ”hoppar över” grunden till problemet och använder den snabbaste enklaste lösningen. Det är ju som att ge någon med hjärntumör huvudvärkstabletter? Som att plåstra om sår utan att rengöra dom på djupet?

Att vara inlagd på allmänpsykiatriska avdelningen har för mig handlat mest om förvaring och att ”fixa till det värsta”. Under min tid med LPT argumenterade jag dagligen för att ingen kunde bota mig med enbart viktuppgång. Ingen kan hjälpa mig genom att bara fokusera på det fysiska (och tänka att det psykiska bara löser sig). Jag gjorde allt för att folk skulle tro på mina ord och inte vifta undan dem med argument som att det bara var ätstörningen som talade, men mitt bråk och skik var förgäves.

Det är bevisat att slutenvård INTE är optimalt för behandling av ätstörningar. Ändå är det den vanligaste hjälpen. Den vanligaste åtgärden. Och vet ni varför? Jo, det är enklare att rädda en avmagrad kropp med tvång än att jobba med någons inre tankar och känslor. Det är enklare att ge någon medicin än samtalsstöd. Det är enklare att ta ifrån en missbrukare sin drog än att hjälpa personen att själv välja bort det. Kort sagt är det väldigt enkelt att hålla en person vid liv men väldigt svårt att få den att vilja leva. Därför är det enklare att låsa in.

Det är vad som syns som är det viktiga, det fick jag lära mig under min tid på avdelningen. Jag lärde mig att hur jag mådde på riktigt var irrelevant för det var det som vågen eller mitt beteende visade som var grunden för hur jag behandlades. Alltså valde jag att le och visa styrka för att inte ge någon en anledning att låsa in mig ännu mer. Jag valde att säga att jag hade hopp för slippa begränsas. Jag valde att spela frisk för att få göra saker jag mådde bra av. Och då syftar jag på väldigt enkla saker som att få gå ut och ta luft eller bre sin egen macka.  

Jag har nu insett att mina inläggningsperioder på många sätt har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Jag smittades av myterna om anorexia nervosa. Om att allt handlar om mat, vikt och kropp. Om att rädslan av att bli tjock är det enda som spelar roll. Jag gjordes till en anorektisk patient så som de beskrivs i gamla böcker. Sågs aldrig som en egen person med egna känslor. För även om vissa beteenden och tankar återkommer vid anorektiska tillstånd så är varje person unik. Och få vara just unik och speciell är något man enligt mig borde uppmärksamma då det ofta är en känsla av att inte leva upp till ideal eller att inte vara lika bra och fin som alla andra som får en fly till destruktiva beteeenden.

Ätstörningar är ett sätt att självskada och ett sätt att hantera sitt liv och sina känslor. När hjälpen skrämmer istället för att lugna – då är något jävligt fel. Jag vädjar till vården, snälla, snälla inse detta. Hjälp oss hitta vertyg. Hjälp oss förstå att vi duger som vi är. Hjälp oss förstå att vi är mer än siffror. Hjälp oss med detta och sluta väga, mäta eller straffa. Vi har redan straffat oss själva så det räcker."