ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Dagens inlägg är en gästblogg av Anonym som problematiserar vårdens lättvindiga sätt att rekommendera viktnedgång; utan vare sig konkret hjälp, uppföljning eller ansvarstagande för biverkningar.

Jag har haft ägglossning en gång i mitt liv. Hon är nu 16 år.

Sent omsider, och nästan av en slump, fick jag veta att orsaken till att jag aldrig fick mens som mina jämnåriga berodde på PCO-s. Jag lyckades som sagt ändå bli gravid (smått mirakel, har jag förstått efteråt), men någon menstruation kom aldrig igång efteråt heller. När min dotter var 1 träffade jag överläkaren på min lokala kvinnoklinik och hen förklarade – för första gången i mitt fall – pedagogiskt hur mina äggstockar fungerade (eller: inte fungerade) och att det givetvis ledde till vissa bekymmer, men att jag kunde medicinera med p-piller när jag inte ville vara fertil – tillskott av östrogen på detta sätt underlättar både viktstabilitet, hud- och benhälsa, samt kan stabilisera måendet i stort. Om jag ville ha ett till barn skulle de såklart genast hjälpa mig med andra hormoner för att äggen skulle kunna växa.
 
Naiv som jag då var återkom jag därför till kliniken ungefär ett år senare och sa att jag ville bli gravid. Överläkaren – utbytt – tittade konstigt på mig. Sedan förklarade hen i skarpa ordalag att det faktiskt fanns de som var både äldre och hade fler problem än jag. Vi fick minsann försöka själva. Ibland kom ägglossning igång - t.ex. så räckte det att gå ner ett kilo eller två för vissa. Då jag fortfarande aldrig haft mens, och upprepade gånger sett mina pyttesmå ägg på ultraljud, tyckte jag det lät orimligt. Men inför vården är man som patient ganska maktlös, så vi gick hem utan något stöd.
 
Att bara vänta och se kändes så klart inte som ett alternativ. Så jag mindes det där om viktnedgång. Jag var inte särskilt överviktig, och åt och rörde mig helt okej, men visst, jag kunde säkert äta lite mindre och bättre.
 
Det kunde jag. Med betoning på det förstnämnda. När jag efter ett halvår kom tillbaka till kvinnokliniken tittade överläkaren återigen skeptiskt på mig. Jag fick ställa mig på en våg och sedan skickade hon hem mig.
Jag var gravt underviktig och det var absolut ingen idé att försöka bli gravid. Nästan hela min 20-årsålder gick till anorexin.

I efterhand har jag fått veta – och själv deltagit i en studie vid Karolinska Institutet – att anorexi kan ha genetiska orsaker, som gör att något så enkelt som en lätt ”bantning” kan leda till allvarlig sjukdom och stort lidande. De där kilona – som ändå aldrig hade startat min ägglossning, vilket andra läkare senare konstaterat – var för mig alltså livsfarliga att gå ner.
 
Att vården både missade min PCO-s och var helt oförstående inför att jag blev sjuk i en ätstörning berodde på ren okunskap, men det har nu gått 20 år, så insikterna är både fler och bättre. Eller – jag trodde att de var det.
 
När min mirakelunge blev 15 och fortfarande inte hade mens – men däremot hade lätt att få finnar, samt gå upp i vikt trots bra kost och regelbunden motion – tog jag henne till läkare. För mig var det rätt uppenbart att hon behövde hjälp. Det tyckte läkaren på barnkliniken i stan också, men eftersom PCO-s ordnas under gyn så var det kvinnokliniken som måste sätta in medicinering. Och kvinnokliniken höll hårt på sin 16-årsgräns, så det var bara att vänta. Under tiden gjorde barnkliniken – av välvilja och för att korta tiden i nästa vårdled – alla tester och undersökningar som behövdes.
 
När 16-årsdagen kommit tyckte kvinnokliniken ändå att alla prover skulle tas om. Vi gick med på det (återigen, som patient är man utlämnad till läkarnas lag) och tänkte att vi ju ändå var på rätt väg. Efter ganska lång väntetid kom provsvaren och ja, allt tydde på PCO-s.

Sen får jag ett telefonsamtal. Överläkaren på kvinnokliniken (en ny denna gång, tack och lov – hade jag tänkt innan) hade pratat med en kollega.
”Och hen säger: gå ner 10 kg på 3 månader, så tar vi proverna igen.”
 
Jag har svårt att ta in orden. Jag börjar – som en pavlovsk reaktion – storgråta, och förklarar att jag har en bakgrund med ätstörningar.
-Jaha, då är det ju lite svårt. Men ja. Vi tar proverna om 3 månader igen.
Jag försöker stammande förklara att min dotter redan sköter vikten så gott hon bara kan, och att hon nu väntat väldigt länge på hjälp. Jag tror att p-piller, förutom att faktiskt hjälpa med både ätande och mående (som det alltid gjort för mig) skulle ha en stor psykologisk effekt. Om inte annat känslan att bli hjälpt på vägen.
-Ja, så kan det säkert vara. Men jag vill inte medicinera lågt östrogen som kan bero på något annat.
Hon utvecklar aldrig vad något annat skulle vara. Samtliga blodprover i två års tid har visat PCO-s – för att inte tala om att jag, hennes närmsta kvinnliga släkting har just det felet. Men de vill alltså inte medicinera – med en medicin som skulle kunna förbättra hälsan rent allmänt.
 
Jag frågar också – mer förtvivlat än något annat – hur vi ska göra. Jag är absolut inte rätt person att driva en viktnedgång (hos en person som dessutom redan gör de flesta ”bra” valen redan – och kanske dessutom även dras med anorexi-skitgenerna).
-Ja, jag vet inte, vi har ingen sån hjälp här, det finns väl dietister.
Jag lägger på och är förpassad flera, helvetiska, år i tiden.
 
Den enda skillnaden är att jag den här gången vet vad som kom efteråt - något jag inte önskar min värsta fiende.
Och den här gången handlar det om mitt barn.

/Anonym
 
Lämna gärna en kommentar med dina egna erfarenheter. 

Bild: Pixabay.com