ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Idag gästspelar en anonym vän på Återhämtningsbloggen. Här berättar hon om sin upplevelse av tillfälligt smak- och doftbortfall i samband med insjuknande i Covid-19. (Ber er vänligt att i kommentarsfält ej dela med er av skräckexempel relaterat till detta ämne. Många - inklusive jag själv - är rädda för att tappa lukt och smak och behöver inte bli räddare, utan snarare inges hopp. Tack ❤️)

När Johanna lade upp en text om hur orolig hon var att tappa sin smak i samband med Corona-insjuknande så tänkte jag ärligt talat att det var lite väl ängsligt. Själv hade jag inte funderat så mycket över risken att få Covid-19, och tänkte att allt som inte ledde till sjukhusvård ändå var rätt lugnt.
 
När hon utvecklade tanken om hur matglädje är extra viktigt för oss som tidigare haft problem med just mat höll jag dock med fullhjärtat. Jag lade själv alldeles för många år på att se ätande som en ångestfylld uppgift, för att sedan – på min väg att bli frisk – äta all möjlig mat som jag egentligen inte var särskilt sugen på, bara för att jag måste (för kroppens skull, men också för att visa min omgivning att jag minsann kunde). Sedan dess är jag treårstrotsigt bestämd kring allt som handlar om smak: jag vill äta sådant jag tycker är gott, när jag är sugen på det och oavsett vad kroppen eller omgivningen tycker! (Mitt mer vuxna överjag ser till att detta inte spårar totalt, men grundprincipen är jag sann.)
 
Så när jag, en onsdagseftermiddag satt i köket och tyckte att mitt mellanmål var ovanligt tråkigt, var den första känslan deja vu. Min man satt bredvid och, utan att reflektera särskilt mycket över det, jag åt upp allt på tallriken i princip enbart därför: utan att säga det högt till honom (och han var tillräckligt inne i sin datorskärm för att inte bry sig det minsta), så åt jag upp maten för hans skull. För jag åt inte något jag tyckte var gott, eller var sugen på.
 
Det var först dagen därpå jag förstod varför. Mitt sötade te smakade sött, men inte mer. Jag gick genast på jakt i köket och badrummet: testade kanel, lakrits, munskölj… Och allt var alldeles utsuddat. Först kändes det mest konstigt, nästan lite spännande. Jag mådde fysisk alldeles för bra för att vara rädd för Corona, även om jag direkt förstod att det var det det handlade om – och en dag utan smak var lite som att vara på besök i en annan värld: en utan sinnen som jag omedvetet hade räknat med hela mitt liv, men som plötsligt smet undan.
 
Dag nummer två gjorde jag dock misstaget att börja googla. Gör inte det.
Enligt Det Stora Internettet hade alla som drabbats av vad jag nu uppenbarligen led av  fått sina liv förstörda, och forskare skrev spaltmeter om vilken katastrof detta kommer att bli för befolkningens mentala hälsa post-pandemi… Chansen att någonsin bli bättre, för att inte tala om återställd, verkade plötsligt minimal. Jag skulle kanske aldrig mer få njuta av mina doftljus, lyxa till det med ett nytt body butter, styra dagens känsla med hjälp av mina parfymer eller uppleva barndomsminnen via syrendoft om våren. Sådana tankar ledde till akut sorg.
 
Men tanken på att även smaken var försvunnen, den var värre.
Mitt bestämda löfte till mig själv – om att aldrig mer ha ångest över att äta, och om att aldrig mer äta bara för att jag måste – var plötsligt, helt utom min påverkan, brutet. Jag grät innan varje måltid i flera dagar. När familjen dessutom plockade fram sitt lördagsgodis blev det också uppenbart att det där viktiga Johanna är så bra på att lyfta: utrymmesmaten – inte hade något utrymme i mitt smaklösa liv. Njutningsmedel används för att njuta, men om sinnena inte är med för att göra det… rätt meningslöst. Och, med risk för att låta mer matbesatt än vad jag gjorde som sjuk – ett liv utan utrymmesmat kändes för mig också rätt meningslöst. Jag står för att jag vill äta sånt som inte alltid är optimalt för hälsan, men som ger mig optimal njutning, i stunden. Bara att se fram emot sådana stunder ger livet guldkant, i min mening. Vad blev kvar utan den kanten…?
 
Allt eftersom dagarna gick insåg jag dessutom att jag måste tänka till. Att det kändes tråkigt och meningslöst var inte en ursäkt att äta för lite. Jag är inte så mycket för att prata om ”oss som har haft en ätstörning” som speciella, men det går inte att komma ifrån att vi alltid måste tänka till så att vi inte hamnar i gamla mönster – varken psykiskt eller fysiskt. Äter jag för lite blir jag lite knäpp. Pågår det för länge blir jag väldigt knäpp. Att maten inte smakar något är inte en ursäkt för att nå det knäppaste stadiet. Så jag grät lite till, och åt.
 
Sedan kom dagen då en surdegsmacka smakade både surt och mustigt. Och sorbeten jag åt till efterrätt var inte bara söt, för den gula smakade nästan citron och det röda nästan hallon. Inte i närheten av vad smak var innan Covid tog sig in, men inte heller helt smaklöst. Och klyschigt som det låter: en vet inte vad en har förrän det är borta – och en blir aldrig så glad som när det som varit borta kommer tillbaka.
 
Jag är inte hemma än. Lukten fungerar bara korta stunder, och alla smaker är endimensionella som bäst. Men jag försöker ha tillförsikt. Ångest kring mat är som sagt något jag känner mig färdig med, och jag vet hur destruktiva sådana känslor kan bli.
 
(Och innan någon säger något: ja, jag förstår att jag är lyckligt lottad. Jag vet inte hur jag fick viruset, men ingen i min närhet har drabbats och själv har jag kommit undan med enbart dessa, relativt ofarliga, symtom. Men jag känner ändå att jag kan säga att Johanna hade rätt: det här var något jag borde ha varit rädd för. Det är värre än jag kunde ana, och då tillhör jag ändå dem som tänkt på, och styrt mitt liv, utifrån smak mer än många.)
 
Samtidigt var jag rätt person att drabbas. Jag ogillar som sagt att prata om ”oss” f.d. ätstörningssjuka som särskilda, men för mig personligen har det varit nyttigt att – bortom sjukdomen – behöva förhålla mig till ett liv där mat är bara bränsle. Det lärde mig att jag (trots min inre treåring!) numera, klarar av att äta oavsett. Men också att jag inte hade fel när jag valde att leva med inslag av utrymmesmat och njutning – föra att vara utan det gör livet klart gråare.
 
Vi kan inte alltid välja vad som begränsar oss – sjukdomar och sinnen som sviker – så när vi har friheten att göra det: välj rätt. Välj njutning. Lev.

/En vän