ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Jag är 12 och lär mig att hata min kropp. Än så länge läser jag Kamratposten istället för Frida, men smal-hets och tjock-förakt finns överallt och det går inte att värja sig. Det är så tydligt att smal är det rätta. Och jag är inte smal och nätt. Jag är längst i klassen, i stort sett den enda som kommit i puberteten. Varje dag känner jag mig stor och oformlig och obekväm i min kropp. I skolan är det konflikter i tjejgänget och under en period blir jag mobbad och utstött. Även om det inte enbart handlar om mitt utseende så är det de kommentarerna som lämnar de djupaste såren. För alla vet ju att det är finast att vara smal. Det ser man ju överallt.

Hemma är det jobbigt. Jag har svårt med min roll i mina två olika familjer (mamma-familjen vs pappa-familjen). Jag känner mig alltid fel. Mest fel ser jag i mitt utseende. I min omgivning hör jag vissa vuxna håna andra vuxna (och ibland barn) för deras vikt (tänk om någon skulle säga något till mig, då skulle jag skämmas ihjäl). Jag hör även vissa prata om kalorier och bantning. Det blir mer och mer tydligt att tjock är bland det värsta man kan vara.

Kvällstidningarna har börjat med söndagsbilagor. Där finns roliga 3D-bilder som inte alla kan se (men jag kan!) och man kan också läsa om vilken mat man ska äta (och vad man inte ska äta) för att bli smal. Jag börjar förstå vad man blir tjock av, vilken som är den farliga maten (typ allt?), men kan ännu inte neka mig det goda. Jag ser bilderna på kändisar på olika premiärer och läser om vem som har celluliter (och förstår att det är något man absolut inte ska ha) och om vem som blivit för tjock (löjeväckande och avskyvärt).

Jag ser smala, snygga, lyckliga tjejer i filmer, tidningar, tv-serier. Och i skolan. ALLA är smalare än jag! Att bli smal känns så åtråvärt, men avlägset. Jag kommer nog aldrig bli smal. Mamma säger att jag är precis lagom men jag vill inte vara lagom, jag vill vara smal (och förresten vet jag att hon ljuger).

En dag bakom skolan bjuder en av de tuffa tjejerna på godis. Även mig. Utan att riktigt fatta varför tackar jag nej. I det ögonblicket är det som att något vrids om i mig. Jag känner att jag har makten över något. Och jag kanske visst kan bli smal ändå...

Det är sorgligt att blicka tillbaka och förstå hur fel det blev 1996 när allt började. Samtidigt är det kanske till viss hjälp att kunna kartlägga hur det kan gå till när en ätstörning föds. För, även om det kanske inte hade gått att helt förhindra, så hade det funnits faktorer som kunde ha försvårat för ätstörningen att få fäste. Tänk om:

• Det inte alltid fullt så kategoriskt hade pratats om smal=snygg/lyckad.
• Det inte alltid varit ”den tjocka” i alla filmer och tv-serier som var dum/löjlig/lat/glupsk osv.
• Vuxna hade sagt ifrån när det pratades om kalorier och bantning (om inte annat för att det fanns barn som lyssnade).
• Media inte hade varit så fruktansvärt smal-fixerad (det var på vissa sätt ännu sjukare än idag, men visst vi hade i alla fall inte TikTok...)
• Skolan över huvud taget varit proaktiv gällande utseendekommentarer och mobbning.
• Någon (BARA EN ENDASTE GÅNG!) påpekat att vi människor faktiskt inte kan eller ska se likadana ut och gjort en liten ynkans ansats att förklara att ens människovärde inte sitter i kroppsvikten!

(Det hade åtminstone inte gjort saken sämre!)

PS. Jag vill gärna undanbe mig kommentarer som: "men du var ju inte ens tjock" osv. Det handlar här nämligen inte om huruvida jag var tjock, smal eller mittemellan utan om samhällets syn på tjocka och att tjockförakt är något rent strukturellt dåligt och alltså inte bra för någon.

PS. PS. Jag "kände mig tjock" och tjock är ju ingen känsla, utan en kroppsform; men en kroppsform som många skyr, hånar och hatar, vilket gjorde att "tjock" blev otroligt laddat och synonymt med rädslan att inte duga osv. När jag hör folk säga att de "känner sig tjocka" undrar jag idag vad de egentligen känner. Det gör mig ledsen att vi inte kommit längre bort från tjockföraktet.