Låt inte ”måttlighet” bli ett nytt sätt för ätstörningen att styra dig
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Från flera håll har jag på senaste tiden fått frågor som berör ungefär samma sak: Måttlighet, i synnerhet kring utrymmesmat. Det är som att det blir ett krav att en ska ”nöja sig med en chokladbit” och jag stör mig på att det liksom framhålls som det "fina" sättet att äta utrymmesmat. För väldigt, väldigt många skulle det innebära att de aldrig får känna sig tillfredsställda av utrymmesmaten, skulle jag säga. Hur kul blir det? Utrymmesmat är ju till för att vara lustfylld?
Det är förstås A och O att du i grunden inte äter för lite mat (och då pratar jag inte om något matschema, utan om vad DU behöver). Äter man för lite så triggas av förklarliga skäl hetsätning/överätning/”passa på” när det väl bjuds utrymmesmat. Att äta tillräckligt med "vanlig" mat är alltså en viktig grund för ett bra förhållande till utrymmesmaten.
Tillfrisknande från ätstörning innebär också ofta en fas där man ”äter igen” sådant som varit förbjudet. Det är inte konstigt att kroppen tror att den till exempel inte kommer få choklad igen, om den varit nekad det länge! Låt den få choklad och mer choklad så löser det sig. Det kommer balans (OBS så länge du äter tillräckligt i övrigt alltså!)
Man behöver sedan, som frisk, absolut inte ”nöja sig med en chokladbit” som vissa har hakat upp sig på. En del vill ha något litet varje dag, andra mer sällan och större mängd. Nu på semestern äter jag utrymmesmat nästan dagligen, men annars blir det några gånger i veckan. Och jag kan ärligen säga att jag sällan nöjer mig med en (?!) chokladbit, det är mer likt tortyr än njutning för mig...
Att inte haka upp sig på måttlighet tror jag är viktigt. För det första är ”måttligt” väldigt subjektivt och för det andra så blir ”måttligt” lätt ett nytt sätt att styra och begränsa sig. Och nej, jag menar inte att säga: ”Svulla! I allt! Jämt!” Snarare menar jag att uppmana till intuitivt ätande. Jag tror att upphakningen på att inte få vilja äta mycket av något stör det intuitiva; istället för att känna efter vad och hur mycket en faktiskt vill ha.
Intuitivt ätande är något jag försöker ha med mig hela tiden. Det bästa med det är att det inte ens är meningen att man ska klara det ”perfekt”. Det är okej att bli för mätt ibland ("oj vad mätt jag blev!"), okej att äta sånt man inte är sugen på (det kanske var vad som fanns tillgängligt, bra att du åt ändå!), okej att upptäcka att man inte alls var mindful ("jag försöker tänka på att ta det lugnare nästa gång") när man åt osv. Men man blir mycket mer i kontakt med kroppen med det sättet att närma sig mat - inklusive utrymmesmat - tycker jag. Det är häftigt att kunna möta och lyssna på sin kropps behov; istället för att aktivt trycka undan dem, som vid ätstörning.
En sak till bara... TUGGA! Även utrymmesmaten (det som går att tugga, lite svårt med glass kanske, hehe). Det hjälper dig att känna vad som är lagom just för dig här och nu ❤️
Läs också:
Så får du ett bättre förhållande till utrymmesmat
Bild: pixabay.com
Anonym säger:
Bra formulerat och väldigt sunda tankar. Det är väl där jag är just nu... i för mycket tankar. Efter många år av anorexi/bulemi är jag nu INTE frisk men jag mår bra och har precis fått en liten kille. Men jag frågar mig hela tiden om jag alltid kommer tänka för mycket när det kommer till mat. Jag äter just nu utrymmesmat dagligen mår inte dåligt av det men tänker KONSTANT på det. Tankar är tankar och jag accepterar dom. Men influeras ständigt av mat tankar m.m.
Kommer tankarna försvinna? Hmm.., det frågar jag mig ofta!