Det borde vara nolltolerans för vissa kommentarer
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Det kan verkligen vara svårt och tålamodsprövande att behandla ätstörningar. Och att göra rätt jämt som vårdgivare är naturligtvis omöjligt. Men det finns dock ord och meningar som vi i behandlande professioner måste undvika, skadliga ord som jag dessvärre gång på gång får ta del av att drabbade får höra.
Vi börjar med den som nog kan vara den värsta:
Ofta tror jag att den här frasen yttras när behandlaren själv känner sig misslyckad och maktlös. Men vi måste försöka tänka på hur de här orden landar, hur mycket skada det kan göra att få höra att det inte finns något hopp.
Fortsätter med några vanligt förekommande kommentarer om vikt och utseende:
- ”Oj så mager du är, du ser ut som ett skelett”
- ”Du ser inte så sjuk ut”
- ”Du kan ju inte ha en ätstörning, du är ju inte ens smal”
- ”Du ser friskare ut nu”
- ”Vad bra att du har gått upp i vikt”
Jag har sagt det förr och påminner gärna om det så många gånger jag behöver: En ätstörning sitter inte i vikten. Ätstörningar är mer än anorexia nervosa. Du kan inte nödvändigtvis se på någon att den har en ätstörning. Du kan heller inte alltid se på någon om den mår bättre. Kommentarer om utseende och vikt är således överflödiga och kontraproduktiva. Hur frestande det än må vara att kommentera någons vikt eller utseende - gör det inte. Jag tycker det borde införas en nolltolerans mot utseendekommentarer i ätstörningsvården/bland oss som träffar personer med ätstörningar. (Finns heller inte mycket fog för dessa kommentarer annars heller om du frågar mig. Det är väldigt svårt att se hur någon mår).
Vidare till kommentarer om mat och ätande:
- ”Du äter ju ganska bra ändå”
- ”Du vill väl bara ha lite på tallriken, du som har anorexia
- "Oj vad du äter mycket”
- ”Orkar du verkligen allt det där?”
- ”Äter du sådär så kommer du gå upp i vikt för snabbt”
För det första är det väldigt vanligt att personer med ätstörningar överskattar sitt intag. För det andra behöver man ofta äta mer än man tror för att överkomma en ätstörning. För det tredje är mångas syn på ett normalt intag/vad normalt ätande innebär rejält uppfuckad och det kan tyvärr även gälla människor som jobbar i vården. För det fjärde kan mängden mat vara oerhört missvisande då många med ätstörningar äter "mycket" sett till mängd, men får inte i sig tillräckligt med energi av de stora kvantiteter frukt och grönsaker, lightprodukter osv som ofta utgör deras intag.
Att säga att någon äter "bra" kan verka oskyldigt, men kan vara väldigt triggande. Ställ hellre öppna frågor om hur patienten mår fysiskt och mentalt. Vill även åter igen påminna om ”äta-igen-fasen” som jag önskar fler behandlare kände till och inte var så rädda för. Det handlar om både fysiska och mentala processer med tillåtande som ledord.
Till sist de bedrägliga försäkringarna om kroppsstorlek:
- ”Du kommer inte bli tjock, jag lovar"
- ”Du är inte alls för tjock, du är helt lagom”
Som att det är det värsta som kan hända är att bli/vara tjock? Att förstå att det finns en enorm fettfobi i samhället och bekämpa sin egen fettfobi är en viktig del i tillfrisknandet. ”Försäkringar” som ovan förstärker bara det ”farliga” med att våga äta, våga gå upp i vikt, våga släppa kontrollen över maten osv.
(Det här är nog den punkt jag fått jobba mest med som behandlare; det är ju så lätt att snabbt vilja lindra patientens rädsla. Men försäkringar i linje med tjockförakt är inte ett bra sätt).
Du som själv sökt vård för ätstörning, vad har varit hjälpsamt för dig att höra och vad har varit mindre bra?
AnnaH säger:
Den värsta kommentar jag har fått är av en läkare som jag var hos för sömnapné och restless legs. Hon sa att jag borde gå ner i vikt och när jag sa att det är svårt så tittade hon strängt på mig och sa: det är en fråga om karaktär.
Jag har senare fått behandling för min ätstörning (som inte är anorexi utan hetsätningsstörning) och det fungerar oftast bra numera. Jag äter allt och har sällan attacker av hetsätning. Men: jag har gått upp ordentligt i vikt. För det är svårt ändå att äta så kontrollerat som jag fick lära mig under behandlingen. Jag har tillbringat hela mitt liv med att ömsom banta och ömsom hetsäta och då blir man lite less på att hålla på med kontroll överhuvudtaget. Jag äter regelbundet och gott och bra kost och tränar men går ändå upp i vikt. Mitt problem är att jag inte borde väga så mycket som jag gör mht hjärtat och lederna (är 72) så jag borde gå ner av hälsoskäl men kan inte för då triggas hetsätningen igen. Men nu får det vara som det är.
AnnaH säger:
Jag glömde säga att i ätstörningsbehandlingen fick jag aldrig några dåliga kommentarer. Jag behandlades hos Mando med ätträning och jag tyckte det fungerade väldigt bra. Jag tycker att jag kan hantera ätandet bra nu, men jag orkar absolut inte hålla på och väga maten e dyl och priset jag får betala för att må bättre är väl då att jag kommer att vara fet för alltid. Livet är en balansgång.
Anonym säger:
Håller med om kommentaren ”jag lovar dig att du kommer inte bli tjock”. För någon som innan ätstörningen alltid varit lite rundare och ingen i familjen som är naturligt smal är det jobbigt. Har flera gånger blivit lovad att jag kommer inte behöva vara så stor som tidigare. Min kloka mamma ser dock att trots att jag har hälsosam vikt nu så är det inte den rätta vikten för mig. Har även fått till mig att jag kan fortsätta äta light-produkter, undvika mat som är mer energität och välja ”mindre äpplen” för jag går upp i vikt ändå och behöver inte mer energi.
AnnaH säger:
Måendet går före vikten, det sa min behandlare också och jag lever efter det nu. Jag kanske ska förklara att det var inte Mando som tyckte att jag skulle fortsätta med kontrollen utan fokus låg på att lära sig äta regelbunder och alla sorters mat för att inte hamna i hunger/hetsfällan. Utan det är jag själv som ser att viktnedgång skulle kräva mycket mer kontroll än jag är villig att göra. Jag är stolt över att jag äntligen kan äta utan ångest men jag ser det som att det har varit viktideal och bantningsfokus som fick mig att utveckla den här ätstörningen och jag skulle kunna hamna där igen.
Nu ska jag sluta bombardera dig med text. Du har en bra blogg tycker jag.
Maja säger:
Hej! Jag var livrädd för att väga lika mycket som förut, xx kilo som var marginell övervikt enligt BMI. Fick höra av dietisten att "nej nej, SÅ mycket ska du inte gå upp". Som för att bekräfta min känsla av att det var det värsta som kunde hända. Jag gick över den vikten under min graviditet, årtal senare. Det var överraskande ångestfyllt.
Jag fick också höra att jag var "en god förebild för de andra" under gruppaktiviteter. Tanken var nog att bekräfta och uppmuntra, men jag kände mest att jag inte platsade (för att jag trots allt åt upp hela mackan/kladdkakan/portionen).
TicTacToe säger:
Dåliga kommentarer jag fått av professionella:
"Du är inte för smal, du är fint smal" - lätt att tolka denna kommentar som att det bara är att fortsätta med ätstörningen för jag har ju inte slagit över och blivit för smal så att det inte är snyggt längre och som om det bara handlade om att bli så snygg som möjligt...
"Du skulle ju lätt kunna gå upp till XX kg och fortfarande vara smal" (Så går jag över den vikten anses jag som tjock?)
Bra kommentarer av professionella:
"I det liv du vill leva så platsar ätstörningen inte in. Du behöver energi för att orka med det du vill göra i livet." En påminnelse om vad ens mål i livet är och hur ätstörningen förstör det.
"Slå dövörat till när andra börjar tala om dieter. Det gäller inte dig."
"Jämför inte med vad andra äter eller inte äter, du vet vad du behöver för att inte falla tillbaka" En kommentar som jag ofta tänker på när jag sitter där på jobbet och äter både förmiddagsmellis och eftermiddagsmellis när de andra tar en kopp kaffe. Mellanmålen är min livlina från att inte falla tillbaka till ätstörningen.
Hoppas att ätstörningsvården fortsätter utvecklas och förbättras så att fler får ett bra bemötande och slipper triggande kommentarer.
Din blogg är väldigt hjälpsam, tack för att du delar med dig av dina kloka tankar :)